Veronica Antonino

life is a game, and you only got one life, so play it well.


innan jag somnar varje natt tittar jag på fotot som står vid tven, rakt framför sängen. Varje morgon tvingas jag se fotot, på dig&mig. När du pussar mig på kinden och jag ligger och skrattar. Varje jävla dag kommer tanken upp, varje jävla dag om hur vi hade det. Det där fotot? Skulle det hjälpa om jag bara tog bort det, brände det och aldrig mer fick tag på det. Skulle jag sluta tänka på oss, eller framför allt dig? Jag vet inte, o jag vet inte mycket längre men nått jag vet är att jag saknar dig, den du var, killen som var min bättre halva, han som fick mig att må så otroligt mycket bättre än vad jag egentligen mådde. Jag saknar hur du la armarna om mig, tittade rakt in i mina ögon och sedan började kyssa mig. Jag saknar din doft, den där som bara du kunde ha, jag saknar dina grimascher i skolan, hur du lipade och log med dina vackra läppar. Jag saknar hur du älskade mig, på det där sättet ingen annan gjorde, jag saknar till och med hur du blev arg. När du tog mig i handen i bussen och klämde hårt, jag tittade på dig och nu är vi där igen, tårar rinner och jag har ingen aning varför. Vad hände egentligen med det som vi kallade oss, vi, att vi blev ett. fan också.

men jag tänker inte ta bort fotot, tänker inte radera det ur mitt liv,
tänker inte sjunka, tänker inte ge upp. för du känner mig bättre än alla dom här, jag ger inte upp i första taget.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas