Veronica Antonino

last week

Vilken super vecka ja har haft! Måndag bowling och käk med jobbet. Min andra halva Anna har flyttat hit till Stockholm o de firade vi med tapas på boquerian och drinkar. Fredagkväll AW med jobbet på tabbouli IN LOVE i libanesisk mat!! Lördag kom tjejerna ifrån Västerås, go hard or go home. Ni är bäst!!! O igår söndag bokade jag elin, fanny och tenne PARIS. Att få fira sin 20 årsdag i sin favoritstad. GLADAST! 

Att våga släppa in någonting helt nytt thats a fucking struggle på en klippa någonstans i skymningen.

 

 

Att vara emellan släppa taget om någonting man en gång har hållit i så hårt och våga släppa in någonting helt nytt thats a fucking struggle. Dom 3 senaste månader har inte varit någon annan lik, jag bestämde mig för att flytta till Stockholm helt själv, lämna min trygghet hemma och ta alla nya chanser som väntade och oj vad tacksam jag är emot mig själv för detta. Idag satt jag på mig joggningskorna och gick ut och gick. Jag gick i över 2 timmar, till och med omvägar för att inte komma hem, jag gick och gick tills jag inte visste vart jag hade gått någonstans. Jag har ett sinne för att övertänka och dom här 3 senaste månaderna har jag tänkt så mycket att jag inte längre trodde jag någonsin skulle kunna tänka på någonting annat igen. Jag har tänkt tyst, högt med mina vänner, tänkt o delat åstiker om saker och ting men när jag verkligen tänker som bäst är ensam i skymningen på något ställe där man inte känner sig allt för hemma än. Jag gick längst vattnet och in i Hagaparken, som utan att överdriva var fantastisk. Jag kände mig 10 kilo lättare att bara få komma ut och andas frisk luft.

 

 

 

Jag satt mig på en klippa och såg ner på Stockholm precis samtidigt som mobilen dog. Jag koppla bort allt annat för ett tag, ingen musik som kunde skapa ett skarpare så kallat moment. De var alltså bara jag och mother nature. Jag satt mig där, högt över alla byggnader och träd på en klippa mitt ute i ingenstans i skymningen. En fotograf var inte allt för långt bort, borta på andra sidan som försökte få med skymningen på bild men jag tror ingen bild i världen kan beskriva den känslan jag fick av att sitta där. Som om alla kort har blivit spelade på sin rätta plats, tiden är den heliga anden i det här, det är verkligen den som läker oss igen. Jag känner mig yttligare 10 kilo lättare av att våga släppa taget om någonting som kvävt mig själv under en längre period och få våga bläddra sida nu. Jag har stått och stampat på ett och samma ställe allt för länge nu, har slitit mig själv itur för att kunna hålla ihop någonting annat. Varför ska man envisas med sig själv? Är det hjärta och hjärna som helt protisterar emot varandra? Det tog mig 3 månader att krossa mitt eget hjärta för att inse det. Jag satt på klippan och det var då ja insåg någoting som jag inte hinner tänka på lika ofta, hur fri jag är att göra precis vad jag vill, vill jag resa då gör jag det, vill jag flytta då gör jag det. Jag har alltid vela större, alltid satt sån press på mig själv att alltid göra det allra bästa ifrån mig.  Jag kan ingenting annat än säga ja till saker när jag egentligen borde säga "nej" då det egentligen inte finns tid för någonting än att fixa till saker i mitt egna liv. Att hoppa på nya tåg när andra inte är avslutade bara för att slippa tänka. Men vips så är man där igen, tiden kommer ikapp en som en ett brev på posten. LÖST DETTA KAPITEL I DITT LIV INNAN DU GÅR VIDARE. Om och om igen, att man aldrig lär sig. Att tiden skulle catcha upp med en idag var väl bara slumpen, på en klippa någonstans i hagaparken? Gissar jag väl på. Eller så var det bara inre känslor som kommer fram när man är ensam och har absolut ingenting annat att hoppa på. Lite som en bitchclap mot sig själv, att dölja en sån stor känsla man gått och burit inom sig bara att förtränga saker som sen kommer ikapp en bara för att man inte vill hantera det. Jag tror på magkänslor, har alltid haft en bra sån men alltid vågat trotsa för mer spänning. Jag är en jävla labyrint. Komplicerad som fan men ändå så lätt när man ser det ifrån höjden. Kanske därför jag gillar höjder, jag ser allt så mycket klarare då. Som ur ett helt annat perspektiv. Jag är redo, jag ser ifrån höjden nu. Jag tänker aldrig sjunka till en annan nivå o slita mig själv itu för att hålla ihop någonting annat. Nu bläddrar jag vidare. 

espana, you will always have a piece of my heart

Spanien, I ALL ÄRA alla månader per år i will always love you. Barcelona, Roquetas de mar, Mallorca, Costa brava osv...Te quiero mucho (man hängde väl med på spanska lektionerna :P). Åkte bort ifrån Sverige och fick spendera en vecka tsm med två UNDERBARA gamla kollegor ifrån Västerås. Behövdes verkligen!! Har ätit god mat, solat och badat (alltså när jag säger att jag ligger i badet/havet 90% av tiden då menar jag de)...ligger och solar bokstavligen precis vid strandkanten raklång i hopp om att ingen unge ska göra mig till ett sandslott. Mat, sol, bad, nya vänner, fest och bästa av allt var fia med shot...har aldrig skrattat så mkt i mitt liv och då fick jag fan despans. Ni två är underbara och allt för goa. Tack för att ni är just ni, hade en SÅ bra semester!

Upp