Veronica Antonino

HÖJDEN att få inse saker om sig själv.

Alldeles för högt upp och alldeles för mycket utmana ödet i mig, en sommarkväll innan ja flyttade hit. Höjder och höjden att inse saker om sig själv. 

 

I vanlig rutin gör jag alltid samma sak varje morgon. Slår av alarmet, duschar och sätter på någon låt jag spelat sönder kvällen innan ja somnat, gör i ordning mig och rör mig mot jobbet. Sätter mig på samma säte i bussen som ja gjort nu i 4 månader och fortsätter skrolla bland mina listor. Kollar ut igenom fönstret och tänker på allt mellan himmel och jord. Idag saknade jag och skriva, skriva någon alldeles för djup text. Alldeles för sent in på små timmarna. Nästan så djup att till och med att att ens vänner kan skicka ett sånt där sms dagen efter om att "är allt väl?" Vet ni vad, jag har nog aldrig mått såhär bra. Jag har friheten att göra exakt vad jag vill här i livet. Vissa låtar på mina listor får mig och tänka djupt men ibland kommer dom där som får ens känslor komma på en och samma gång -ish.

 

Tillbaka - fram och tillbaka. Nu och då. Vi och vadå? Tänk så mycket som händer på några månader. På några år. Hur vi aldrig tycker någonting händer i vår vardag men ändå är ingenting som det var för några år sedan. Vem har man blivit? Vem man var och att ständigt - denna jämförelsen på hur alla andra har blivit vuxna och lever sitt liv. Folk ifrån barnsben är gravida, folk byter stilar, någon blir vegan och en annan reser jorden runt. Hur man kan vara gjord av av samma sak - men ha såna otroligt olika liv. Går man någonsin vidare? Lär man sig leva med saker eller bara acceptera man att leva med det? och vad är skillnaden egentligen?

Jag tror på ödet, har alltid gjort och haft en väldigt bra magkänsla. Jag tror det finns en mening för allt. En mening varför man lämnar sin hemstad och flyttar till en främmande men inte allt för långt bort stad. En mening varför man slutat bry sig så mycket om vad andra ska tycka och tänka. En mening varför man lär sig hantera känslor och varför man går vidare med livet- för det är vad livet gör. Går vidare. Förr eller senare hinner man acceptera att ens öde inte kanske var det man trott. Ibland blir inte saker som man trott eller förväntat sig, då livet kan vara en riktig bitch mot en. Men tack vare allting sånt i livet så kommer det alltid nått gott ur det. Jag är ett levande bevis. För varje dag som går så blir vi lite starkare, lite erfarnare och lite bättre på att hantera saker. På att låta saker bli oförutsägbara och låta saker bara få bli som det blir. Jag vill leva mitt liv som en oskriven bok. Där det inte finns några som helst förutsättningar för vad som ska ske, alltid överraska och alltid gå min egen väg. Livet är fan inte alltid en dans på rosor, men det blir bättre. Det blir till och med bättre än vad vi kan förvänta oss. Bättre än vad du till och med tänkte dig. Få ditt hjärta krossat, flytta till en ny stad, dansa alldeles för mycket med nya kollegorna och hångla upp han på en balkong alldeles för sent till soluppgången och kolla på alla dessa fantastiska utsikter. Utsikter får en att inse saker. Utsikter och den där känslor-på-en-o-samma-gång låten. Det får en att tänka på saker som till och med förvånar dig själv. Helst i hagaparken där allting började när jag flyttade hit. Minns ni? Vem kunde tro att en promenad skulle förändra mig. Att jag skulle sätta mig på en hög höjd och kolla ner och bestämma mig. Jag kunde inte vara mer tacksam mot mig själv för det. O jag kan inte vänta tills jag får krama om mina vänner som är på resande fot på andra sidan jorden. Vi missar allt för mycket i varandras liv. FAN julle, det här håller inte. Ska man behöva boka en enkel biljett till andra sidan jorden? Godnatt på er och glad påsk! 

 

XOXO

Deep enough? Små timmar och soluppgångar är underskattat.

YUC 1 ÅR

 

Yuc firade 1 år och vi var på plats! Btw, mera senapsgula plagg åt folket! Älskar den färgen. 

 

TOP OF TORINO - mole antonelliana

 

Har man fullspäckat schema hela dagarna och inte hinner ta sin resepartner överallt så tar man henne högst upp och visar henne allt uppifrån - mole antonelliana. Utsikt så det kallas duga, höll på att få svidel alldeles för många gånger haha. Va här uppe sist när ja va ca 12 år. Time flies. Besöker ni Torino så bör man bocka av det här tornet, Torinos symbol.  Top of Torino! 

 

 

GOD BLESS COFFEE AND WEEKENDS TO ITALY.

 

 

Livets mening: Sitta i solen och dricka kaffe, helst i timmar....Men en liten paus mellan shoppingen inte helt fel de heller. Torino, via garibaldi är dessa bilder ifrån. Ibland brukar jag undra hur livet hade sett ut om vi bodde kvar här? Vem skulle ja varit? Vilka hade ja umgåtts med och hur hade min vardag sett ut? Älskar via roma och älskar via garibaldi (stora shoppinggatorna) Jag tog shiwan till mina smultronställen. 

Charmen med att sitta på en uteservering i Milano.

 

Charmen med att sitta på en uteservering någonstans på Milanos gator och dricka prosecco till lunch. Här kan ja sitta i timmar, kolla på alla vackra människor som går förbi. Gamla damer som klär sig i stora pälsar, klackar, stora hattar, solglasögon och skrikande läppstift. Män som passerar i sina skräddarsydda marinblå kostymer, stora brogue mönster på sina skor och det är bara några få tecken på att man är i Milano.  Ingenting är för mycket, ingenting är för lite. Man bara är. Det allra bästa, att bara få vara den man är utan att någon ska tycka och tänka. 

Upp